torsdag 30 september 2010

Scen, eftergymnasialt

Signalen tar sig aldrig förbi mina koncentrerade raska steg och musiken i lurarna. Ett missat samtal från Helene som jag ser först någon timme senare. Jag har redan gått halvvägs.

Låter bli att ringa tillbaka. Det får bli senare i så fall, om jag nyktrat till av promenaden. Orkar inte med att hon pressar mig att ta taxi. Det låter väl som omtanke när hon vill ha hem mig men fan vet om hon inte bara vill ligga. Hon betalar ju alltid. Är jag för full då är det ju helt bortkastat. Att vara så full är förstås ändå bortkastat. Det finns ingenting högre just nu på agendan än att inte längre vara så jävla full.

Det är för tidigt. Ovärdigt. Men Christians fel. Han fick med sig den där bruden ner till källarplanet och jag blev kvar. Han vände sig lite och flinade mot mig triumferande och jag höjde väl glaset och låtsades vara glad. Sen tog jag deras drinkar också, svepte och gick. Han kommer sura för det men sånt går alltid över när man haft ragg.

Det är kallt trots att solen knappt börjat gå ned och sommaren inte borde vara slut. Jag är slut. Jag ringer Helene ändå.

Vänta på nya tider

De nya i ettan, de ser så små ut. Var vi sådär? Jag minns att jag kände mig liten och nu känner jag mig förstås fortfarande inte helt stor. Men de nya ser verkligen små ut. Perspektiven är något vi aldrig verkar greppa. Förr var jag där, nu är jag här. Att jag ändå känner mig som samma.

Gud alltså, om man ändå blev vuxen av de där enskilda händelserna. Att det kändes annorlunda. Men jag knullade med nån och ändå kändes det samma. Till exempel. Kanske man måste fylla 20 först.

onsdag 22 september 2010

Kurtward

Har jag berättat att jag är en ynkrygg? Det är jag. Alltså inte som att det är mitt fel, men, det är dagens och de senaste 29 årens sanning. Inte som att jag gjort nåt heller just nu, men jag tänkte på det. Jag vänder inte ens konflikterna ryggen, jag bara nickar och håller med. Jag är en charterguide.

Le åt kameran! Här ska banne mig minglas.

tisdag 21 september 2010

Pulvret i bröstet

Bara när jag sjunger har jag inte ångest. VAFAN ÄR DET?

Här nivåerna jag vanligen uppnår, i procentuell ångest: 15, 13, 16, 21, 10, 27, 35, 20, osv. Nånstans däromkring. En molande men inte övertagande känsla. Så fungerar måendet för mig. Jag har aldrig varit av med den. Nu är den några snäpp värre eftersom det misstänkta blivit fakta och man slås i ansiktet av hockeykör åt Jimmie och blå blå blå bakgrund. Bara idioter överallt som inte hanterar något rätt och jag har aldrig varit så upprörd över inkompetenta medier förr.

Och hon intill säger att det känns som att vara dumpad, och ja det gör det faktiskt, jag håller med henne. Det är hjärtekross. Jag vet att det en dag kan bli bättre, men lägger sordin av plattmunnad osmiley över tillvaron. Har jag rätt till leenden? Nä, jag är hjärtekrossad.

Det fungerade i två minuter att sjunga lite. Det räcker inte. Alternativet är att gråta, det är alltid något.

tisdag 14 september 2010

Kurt i klassen

Dom gör inget ifall man bara är tyst. Räck inte upp handen, svara inte ens på frökens tilltal, och säg absolut inte under några omständigheter nånting om den där töntiga grejen som bara du är intresserad av. Dom vet mycket väl att det inte var töntigt förra månaden, att dom själva höll på med det. Påpeka inte detta, nu är det töntigt. Så är det.

Lägg dig platt om dom går till anfall. Jaga inte, om dom snor din boll eller nån annan grej som är din. Du får antagligen tillbaka den ändå om du bara inte jagar, kanske hamnar den på skoltaket men dit kan du klättra. Hellre att dom ser dig klättra när skolan är slut än att dom ser dig grina snor på rasten.

Du är inte intressant nog att dom går efter dig bara sådär. Du är inte Hunden eller Fetto, var bara tyst så ger det med sig. Om Hunden eller Fetto försöker med något, för att avancera socialt, då kan du slå dom på käften. Ifall du kommer åt och fröken inte ser. Ingen bryr sig om dom.

Det är bara några tips alltså.
Från mig till dig.

måndag 13 september 2010

Kurt Knarkare

Fy fan att man älskar det trasiga. Vältrar sig. Etc.

Åh ge mig din skit i bloggform! Jag älskar dig när du tycker synd om dig själv, det är inte alls osympatiskt. Jag menar det. Men det är nog skadligt. Man kan bli sån. My heroes had the heart to lose their lives out on the limb med nån jävligt dum skit som de inte borde sysslat med. Man kan bli sån.

Visste du att jag har missbrukarsjäl? Och bara när jag skriver den saken myser jag över dess sanning och potentialen det har. Jag knarkar mitt missbruk. Möter en vägg av perfektion i min vardag som är överväldigande trygg, lugn och förjävla vacker. Ser någons leende och njutning och lugn och vet att det är lika bra knark det - men jag har inte klättrat över väggen än. Jag tror inte riktigt på andra sidan.

Men ibland tror jag att jag kan få allt.

- - -

(trigger)

tisdag 7 september 2010

Kurtzenjammer Kinski

Vi låg hela dagen och käkade mat och kakor och såg på filmer jag aldrig skulle fått för mig att se annars. Herzog och Kinski-box på brunch-filmklubb. Jag tänkte på jobbiga konstnärer. Fan vad jobbiga såna är. Herzog verkade obalanserad på samma sätt som japanerna på Nakahama Broadcasting tycker att George Costanza är. Ler och säger skitkonstiga saker som om det vore helt normalt. Klaus Kinski var väl Kramer då - eller snarare han som ska spela Kramer i meta-sitcomen de gör i serien. Ja, Kinski stal garanterat russin från allt och alla.

Herzog kunde likt Costanza inte låta bli att fråga.

Naturligtvis var filmjävlarna skitbra och jag får fortsätta utsätta mig för verk skapade av djupt osympatiska människor.


(Aguirre, Nosferatu och Min bäste ovän var filmerna. Nosferatu var dock mest bra av lulz.)