Kurt förklarar sig

[öppning]

Jag tycker bäst om mammorna. Det kan verka inställsamt, men det är varken med flit eller som en taktik det blivit så. Om det stämmer att jag tycker om dem mest för att de gillar mig först kan jag däremot inte svara på. Hur vet man det. Så är känslor i allmänhet, en kille jag hatade i åttan var själv den som började. Jag tog efter.

Pappor är reserverade och det kan jag väl förstå. Men de gillar mig också rätt snart. Grejen är att jag verkligen tar hand om och ställer upp, det syns. Det har alltid varit helt ärligt menat. En pappa ringer mig fortfarande men jag misstänker att det är något annat där, och då är det mycket svårare. Alltid svårare att ställa upp om man inte vet hur det ska gå till. När hans dotter bad mig dra åt helvete var hon den första som gjorde det. Det var så jävla skönt. Då visste man, och så gick jag bara. När han ringer mig pratar vi aldrig om henne, men om hans fru som sagt samma sak till honom. Dra åt helvete, och han hade bara gått.

Jag fattar inte varför det verkar som om jag inte bryr mig när jag bryr mig så himla mycket.

Känns fake

Rolig grej: mina halvt improviserade små känsloutbrott till kurtprosastycken har börjat bli alltmer ofta ljug och/eller past life. Än mer mina dito rap rhymes. Känns fake men man borde kanske glädjas pga det kan vara en sån där framgångshistoria. Frågan är bara hur fan jag ska lyckas undvika att det blir helt embiroeskt om det fortsätter komma missnöjesvalser från den nöjda kroppen.

Du håller förstås bara koll på etiketten. Are you real? Or you fake?

Freestyle

Min komihåglista är som ett taggmoln, ämnesord i ett hullrigt-om-bullrigt kluster och vissa ord mer fetstilta. Av någon anledning ingen relation mellan det akuta och mest framträdande och i störigaste mån tumlas allt runt som när muspekare läggs över molnet och orden snurrar i dålig 3D. En skenordning, allt annat än överskådligt.

Jag minns som freestyle, associationsbaserat. Var är jag nu, vad rimmar på detta. Du har en tavla med struktur. Kanske stirrar punkterna ned på dig, uppfordrande, och kanske är det samma sak alltihop ändå. Kanske romantiserar jag bara överblicken. Rättelse: Jag romantiserar överblicken, men vet inte om fog finns.

I got so little game I am the referee

Kan inte walk the walk, nor talk the talk. Blir mest ält. Jag försöker att inte låta detta påverka hur det blir sen som vuxen. Han sa att jag skulle fastna i det och jag lyssnar, tror på och accepterar. Ändrar inget, dock, pga går ej.

Varje tickande sekund är ljudet av en ny tegelsten till muren och sen när klockan är 22.38 får man acceptera att gå hela vägen runt den och inse att det var en ringmur. Efteråt när man förstår att den också var en eventuell hägring är det försent och han hade rätt.

Om jag skulle sammanfatta

Jag menade inte riktigt det där jag sa, men det kan ju vara svårt att förstå. Jag gör det där att bara köra på och sen har man koner och vimpelsnören och gamla staketrester över hela bilen. Bitar av höbalar och en förvirrad kyckling som pickar i asfalten intill den väldigt påtagligt felparkerade metaforen. Ingen bad om att bli påkörd men jag hör getaway music och kan inte låta bli.

Sen det andra, när jag är stel och tyst. Det är samma fast långsammare. Och jag vänder mig åt ditt håll och förväntingarna rinner från väggarna ner över golvet och nuddar din fot. Det kanske tar en timme eller två.

Det är i alla fall inte på hastigheten man skiljer två saker åt.

Scen, barnet

Pappa rycker tag i min jacka och ryter åt mig att stanna. Jag får inte chansa sådär. Det kom inga bilar vid övergångsstället men pappa säger att man alltid måste stanna tills det blir grönt. Hans röst är hård och allvarlig. Det kan man inte veta om något kommer emot en fort, så fort så man inte ser. Så är man död. Om det finns en grön gubbe att vänta på vid farliga platser så måste man alltid vänta. Aldrig chansa.

Så tar han min hand och vi går igen. Att hålla i pappas hand är också en grön gubbe.

Den där tjejen

Han har ständiga utläggningar om hur bra den där tjejen är, om det finns någon annan blogg man ska läsa: du vet att det är den där tjejens. Så du klickar länk och du läser lite men förstår faktiskt inte. Du gillar titeln och boken den kommer ifrån och vill gilla men du förstår inte, faktiskt.

Och år går och hintarna dit ligger kvar. Missa inte den där tjejen! Hon är bra. Och så sitter du hemma med helt annat liv och någon hintar om att den där tjejen har fest för sin bok som samlat bloggen du inte förstod. Du funderar på att gå dit men orkar inte, eller om det var något annat samtidigt.

Och dagarna efter och den där andra tjejen skriver om festen när alla var där, och hur de där två tjejerna har sin grej - den som var men som inte får vara mer, absolut inte, och vad svår den är - börjar du fatta. Du korsläser och börjar prata med den där andra tjejen och hon berättar sina saker och du läser på om deras grej. Kanske flörtar lite med den där andra tjejen men det är inget du faktiskt vet nåt om, plus att du Har Tjej liksom.

Men du fattar grejen och så börjar du läsa den där bloggen av den där tjejen och så sitter du och kommenterar och ni har utbyte. Ni har verkligen varit nära varandra väldigt mycket, passerat varandra och säkert till och med råkat stöta axel i nån popmiljö. Och ni hälsar sen ordentligt över Facebook innan den där tjejen kliver in på fest hos dig och du är skitfull och spiller alla bönor du har, till den grad att du framstår som något av en idiot.

Alla de platser ni gått förbi varandra ovetandes är nu platser som ni hälsar på varandra på, och du kanske råkar hålla en hand på den där tjejens lår i fylletron att ingen annan ser. I fylletron att det är något helt normalt som inte betyder något heller. Du friar på skoj i ett sms bara för att era pappor spelade samma musik i bilen och du skickar skålbilder på nyår och du går omvägar för att vara på samma fest. Varför vet man så jävla väl när det är en kväll då det händer? Kanske för att man inbillar sig det så ofta att man lurar sig själv att man visste när det väl slår in.

Men visst slår det in och du sitter där en morgon efter en utskällning som raggreplik, nyss legat och med ljug i telefonen för att inte behöva förklara just då att du faktiskt kommer att bli ihop med den där tjejen istället.

Visst slår det in och du sitter två år senare med den där tjejen i rummet intill, efter två år av skit och jubel, svek och stissig kärlek, värt varenda investering och omöjligt att tänka sig dess like. Du sitter och har.