De nya i ettan, de ser så små ut. Var vi sådär? Jag minns att jag kände mig liten och nu känner jag mig förstås fortfarande inte helt stor. Men de nya ser verkligen små ut. Perspektiven är något vi aldrig verkar greppa. Förr var jag där, nu är jag här. Att jag ändå känner mig som samma.
Gud alltså, om man ändå blev vuxen av de där enskilda händelserna. Att det kändes annorlunda. Men jag knullade med nån och ändå kändes det samma. Till exempel. Kanske man måste fylla 20 först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar