tisdag 10 april 2012

Få skjuts med Kurt

Man gör ju allt för tjejerna, det gör man. Vill hon ha skjuts någonstans kanske, eller hjälp med datorn. När vi var i stugan blev det ju en del hämta och lämna, när tjejerna behövde komma till eller från stan. Det är ju så besvärligt med buss, hela vägen går de aldrig, och på natten går det förstås inga alls. Roger körde himla många vändor han, men tjejerna blir förtjusta förstås. Några famntag blir det allt.

Jag körde Lena själv, mitt i natten ville hon hem och jag ställde väl upp. Protesterade lite med tanke på berusningen men hon framhärdade och jag fick komma upp till porten sen, men inte mer. Roger bjuds alltid in han.

Jävlar vad man ställer upp ändå! Tackar för maten och bjuder på snaps. De är inte lätta inte. Skämta med dem får man göra ändå, en får vara tacksam för det. Inga riktiga surkartar bland de vi kör och skålar för. ”Skål för er sköna damer och era behag, som vi jagar vareviga dag!” skaldar någon, nog fnittras det då. Roger är svår på dem. Men trofast, som alla vi andra! Nog ställer man upp alltid. Vill de ha skjuts blir det så, aldrig kräver vi något. En extra filt om hon fryser eller om man bara vill göra sig till med lite extra.

Per-Erik är redan gift. Visst är han äldst också men bara med två år. Hon är så krävande. Första gången vi hörde honom fråga henne om han fick följa med oss ut till stugan en helg skrattade vi åt honom, men det var liksom inte roligt längre efter några gånger till. Han försöker förklara för henne att det inte är så viktigt för honom att allt blir perfekt och bjudningar för släkten och sådant, varför göra sig till. Nu när barnet kommit måste hon väl ta det lugnt, brukar han säga, hon måste väl fokusera på lillen. Men hon ska visst ändå göra sig till och han får gå ärenden och skjutsa. Han kommer inte ens nära tjejerna när vi är ute men ändå klagar hon. Hon skulle allt sett hur han nekade Susannas inviter häromsistens! Han är lojal trots allt, Per-Erik.

Och vem skulle då täcka upp för honom med Susanna? Så det gjorde ju jag. Efteråt när jag körde henne hem var hon ledsen, för att Per-Erik var en så bra karl men inte var hennes karl. Så sa hon. Hon sa ingenting om mig men jag behövde ju inte tjata längre, den gången, om att få följa med upp. Men Lena hon säger ifrån hon, fast man hjälper till.