Kurt förklarar sig

[öppning]

Jag tycker bäst om mammorna. Det kan verka inställsamt, men det är varken med flit eller som en taktik det blivit så. Om det stämmer att jag tycker om dem mest för att de gillar mig först kan jag däremot inte svara på. Hur vet man det. Så är känslor i allmänhet, en kille jag hatade i åttan var själv den som började. Jag tog efter.

Pappor är reserverade och det kan jag väl förstå. Men de gillar mig också rätt snart. Grejen är att jag verkligen tar hand om och ställer upp, det syns. Det har alltid varit helt ärligt menat. En pappa ringer mig fortfarande men jag misstänker att det är något annat där, och då är det mycket svårare. Alltid svårare att ställa upp om man inte vet hur det ska gå till. När hans dotter bad mig dra åt helvete var hon den första som gjorde det. Det var så jävla skönt. Då visste man, och så gick jag bara. När han ringer mig pratar vi aldrig om henne, men om hans fru som sagt samma sak till honom. Dra åt helvete, och han hade bara gått.

Jag fattar inte varför det verkar som om jag inte bryr mig när jag bryr mig så himla mycket.

Känns fake

Rolig grej: mina halvt improviserade små känsloutbrott till kurtprosastycken har börjat bli alltmer ofta ljug och/eller past life. Än mer mina dito rap rhymes. Känns fake men man borde kanske glädjas pga det kan vara en sån där framgångshistoria. Frågan är bara hur fan jag ska lyckas undvika att det blir helt embiroeskt om det fortsätter komma missnöjesvalser från den nöjda kroppen.

Du håller förstås bara koll på etiketten. Are you real? Or you fake?

Freestyle

Min komihåglista är som ett taggmoln, ämnesord i ett hullrigt-om-bullrigt kluster och vissa ord mer fetstilta. Av någon anledning ingen relation mellan det akuta och mest framträdande och i störigaste mån tumlas allt runt som när muspekare läggs över molnet och orden snurrar i dålig 3D. En skenordning, allt annat än överskådligt.

Jag minns som freestyle, associationsbaserat. Var är jag nu, vad rimmar på detta. Du har en tavla med struktur. Kanske stirrar punkterna ned på dig, uppfordrande, och kanske är det samma sak alltihop ändå. Kanske romantiserar jag bara överblicken. Rättelse: Jag romantiserar överblicken, men vet inte om fog finns.