Få skjuts med Kurt

Man gör ju allt för tjejerna, det gör man. Vill hon ha skjuts någonstans kanske, eller hjälp med datorn. När vi var i stugan blev det ju en del hämta och lämna, när tjejerna behövde komma till eller från stan. Det är ju så besvärligt med buss, hela vägen går de aldrig, och på natten går det förstås inga alls. Roger körde himla många vändor han, men tjejerna blir förtjusta förstås. Några famntag blir det allt.

Jag körde Lena själv, mitt i natten ville hon hem och jag ställde väl upp. Protesterade lite med tanke på berusningen men hon framhärdade och jag fick komma upp till porten sen, men inte mer. Roger bjuds alltid in han.

Jävlar vad man ställer upp ändå! Tackar för maten och bjuder på snaps. De är inte lätta inte. Skämta med dem får man göra ändå, en får vara tacksam för det. Inga riktiga surkartar bland de vi kör och skålar för. ”Skål för er sköna damer och era behag, som vi jagar vareviga dag!” skaldar någon, nog fnittras det då. Roger är svår på dem. Men trofast, som alla vi andra! Nog ställer man upp alltid. Vill de ha skjuts blir det så, aldrig kräver vi något. En extra filt om hon fryser eller om man bara vill göra sig till med lite extra.

Per-Erik är redan gift. Visst är han äldst också men bara med två år. Hon är så krävande. Första gången vi hörde honom fråga henne om han fick följa med oss ut till stugan en helg skrattade vi åt honom, men det var liksom inte roligt längre efter några gånger till. Han försöker förklara för henne att det inte är så viktigt för honom att allt blir perfekt och bjudningar för släkten och sådant, varför göra sig till. Nu när barnet kommit måste hon väl ta det lugnt, brukar han säga, hon måste väl fokusera på lillen. Men hon ska visst ändå göra sig till och han får gå ärenden och skjutsa. Han kommer inte ens nära tjejerna när vi är ute men ändå klagar hon. Hon skulle allt sett hur han nekade Susannas inviter häromsistens! Han är lojal trots allt, Per-Erik.

Och vem skulle då täcka upp för honom med Susanna? Så det gjorde ju jag. Efteråt när jag körde henne hem var hon ledsen, för att Per-Erik var en så bra karl men inte var hennes karl. Så sa hon. Hon sa ingenting om mig men jag behövde ju inte tjata längre, den gången, om att få följa med upp. Men Lena hon säger ifrån hon, fast man hjälper till.

Kurtelimuck

På bordet ligger guiden för lönesamtal för stadens anställda, skriven enligt beslut taget 2008. Förklaring av förvaltningens mål med lönesamtal, följt av kriterier för: målgruppsfokus; yrkesskicklighet; kvalitetsarbete; samarbete och arbetsklimat. Du kan påverka din lön genom utveckling i dessa aspekter.

När kuckelimucket är avklarat och Du fått beröm och kritik i respektive doser, säkert välförtjänt, kan Din chef inflika det att löneläget i pengar inte kan upplysas om ännu. Men när avtalsprocessen är färdig kommer Din kvartil enligt gällande duglighetsskala få del av kakan i sin gängse nivå. Med femhundra i genomsnitt får alltså Du sju om någon annan får nöja sig med tre. Varför satt Du och lyssnade på allt Du kunde göra bättre, när den skillnaden är så liten och dessutom spelad mot kamraters utrymme? Du vill istället göra sämre. Vill, men kan inte, för Du har hyfs och är den typ som aldrig skulle klara av en helt avtalslös rovdjursmarknad.

Utanför pågår kampen för ingångslönerna att matcha de treåriga högskoleutbildningarna för landets sjuksköterskor. Du är inte avundsjuk, Du skäms. Inte för låglöneyrket som Du valt med full klarhet, men Du tar ingen fight. Låter arbetet Du gör värderas än lägre.

Kurt förklarar sig

[öppning]

Jag tycker bäst om mammorna. Det kan verka inställsamt, men det är varken med flit eller som en taktik det blivit så. Om det stämmer att jag tycker om dem mest för att de gillar mig först kan jag däremot inte svara på. Hur vet man det. Så är känslor i allmänhet, en kille jag hatade i åttan var själv den som började. Jag tog efter.

Pappor är reserverade och det kan jag väl förstå. Men de gillar mig också rätt snart. Grejen är att jag verkligen tar hand om och ställer upp, det syns. Det har alltid varit helt ärligt menat. En pappa ringer mig fortfarande men jag misstänker att det är något annat där, och då är det mycket svårare. Alltid svårare att ställa upp om man inte vet hur det ska gå till. När hans dotter bad mig dra åt helvete var hon den första som gjorde det. Det var så jävla skönt. Då visste man, och så gick jag bara. När han ringer mig pratar vi aldrig om henne, men om hans fru som sagt samma sak till honom. Dra åt helvete, och han hade bara gått.

Jag fattar inte varför det verkar som om jag inte bryr mig när jag bryr mig så himla mycket.

Känns fake

Rolig grej: mina halvt improviserade små känsloutbrott till kurtprosastycken har börjat bli alltmer ofta ljug och/eller past life. Än mer mina dito rap rhymes. Känns fake men man borde kanske glädjas pga det kan vara en sån där framgångshistoria. Frågan är bara hur fan jag ska lyckas undvika att det blir helt embiroeskt om det fortsätter komma missnöjesvalser från den nöjda kroppen.

Du håller förstås bara koll på etiketten. Are you real? Or you fake?

Freestyle

Min komihåglista är som ett taggmoln, ämnesord i ett hullrigt-om-bullrigt kluster och vissa ord mer fetstilta. Av någon anledning ingen relation mellan det akuta och mest framträdande och i störigaste mån tumlas allt runt som när muspekare läggs över molnet och orden snurrar i dålig 3D. En skenordning, allt annat än överskådligt.

Jag minns som freestyle, associationsbaserat. Var är jag nu, vad rimmar på detta. Du har en tavla med struktur. Kanske stirrar punkterna ned på dig, uppfordrande, och kanske är det samma sak alltihop ändå. Kanske romantiserar jag bara överblicken. Rättelse: Jag romantiserar överblicken, men vet inte om fog finns.

I got so little game I am the referee

Kan inte walk the walk, nor talk the talk. Blir mest ält. Jag försöker att inte låta detta påverka hur det blir sen som vuxen. Han sa att jag skulle fastna i det och jag lyssnar, tror på och accepterar. Ändrar inget, dock, pga går ej.

Varje tickande sekund är ljudet av en ny tegelsten till muren och sen när klockan är 22.38 får man acceptera att gå hela vägen runt den och inse att det var en ringmur. Efteråt när man förstår att den också var en eventuell hägring är det försent och han hade rätt.

Om jag skulle sammanfatta

Jag menade inte riktigt det där jag sa, men det kan ju vara svårt att förstå. Jag gör det där att bara köra på och sen har man koner och vimpelsnören och gamla staketrester över hela bilen. Bitar av höbalar och en förvirrad kyckling som pickar i asfalten intill den väldigt påtagligt felparkerade metaforen. Ingen bad om att bli påkörd men jag hör getaway music och kan inte låta bli.

Sen det andra, när jag är stel och tyst. Det är samma fast långsammare. Och jag vänder mig åt ditt håll och förväntingarna rinner från väggarna ner över golvet och nuddar din fot. Det kanske tar en timme eller två.

Det är i alla fall inte på hastigheten man skiljer två saker åt.